Kinesiska talas av 1 100 000 000 människor världen över.  Det tillhör den sino-tibetanska språkfamiljen.

Två tredjedelar av Kinas befolkning talar mandarin i olika varianter.  De olika varianterna skiljer sig åt ungefär lika mycket som de skandinaviska språken och dialekterna gör.

Utanför mandarindialekternas område talas många olika dialekter som avviker mycket från varandra, framför allt i kustprovinserna i sydost.

Riksspråket kallas putonghua, det allmänna språket. Det har vuxit fram de senaste årtiondena och är baserat på dialekten i Beijing.

Då språket är splittrat i så många olika dialekter kan kineserna inte alltid förstå en annan kines som talar. Alla kineser kan dock förstå det gemensamma skriftspråket som omfattas av fem typer av tecken: bildtecken, enkla idétecken, sammansatta idétecken, lånetecken och tecken sammansatta av en betydelseangivare och en ljudangivare.
Lånetecken är sådana där tecknet för ett ord med konkret betydelse lånas för att beteckna ett ord med abstrakt betydelse. Över 90 % av tecknen består av en betydelseangivare och en ljudangivare. Varje tecken står för ett begrepp, inte för ett språkljud.

De flesta kinesiska enkla ord är enstaviga. Flerstaviga ord betraktas som sammansatta ord. Orden böjs inte.

Ett vanligt kinesiskt lexikon har 10 000 tecken. För att kunna läsa en vardaglig kinesisk text måste man kunna ungefär 3000 tecken.